måndag 6 mars 2017

Dag 7 på om.dissociation på Instagram

Detta inlägg innehåller de bilder med text som jag postade i stafettkontot om dissociation den 3/7 2016.




Det är söndag. Idag tog det lång tid att vakna till liv. Jag är fortfarande lite suddig i kanterna. Jag lyssnar på Eva Dahlgren. Hon sjunger ofta om en hon. Eller om en annan än Jag – Du. Det kom jag på nu. Inte på samma sätt som jag har en Hon och ett DU. Eller han. Men inte helt olikt. Jag tror Filosofen är online - jag känner mig ensam idag.

Min terapeut har semester. Kuratorn jag gått hos slutade för en vecka sedan och sjuksköterskan jag träffar på psykiatrin varannan vecka har varit borta och jag hänger i luften några veckor. Men det är okej. T och jag har kontakt via mail varje vecka. Det är åtminstone en möjlighet jag har. Nu är jag den som sällan utnyttjar sådant och då skickar hen ett hej i alla fall. Så har vi haft det varje år. Antagligen tänker T att det är bra så att vi inte får börja om från början efter varje semester. Med tilliten. Med anknytningsprocessen. Det gör T nog rätt i att tänka. 

Förra hösten kompletterade vi terapin med Neurofeedback vid några tillfällen. Googla gärna. Eller läs pilotstudien som gjorts om behandling med neurofeedback vid komplex PTSD och som du ser namnet på i bilden ovan. Den ligger på nätet och är gratis. I början fick vi ta det väldigt försiktigt och korta stunder. Till slut fick vi ihop X (minns inte) antal timmar. Efter semestern ska vi göra ytterligare 10 timmar med neurofeedback. Kort sagt handlar det om att lugna och reglera hjärnan. Betinga den. Att bli lugnare. Så kanske att jag kan sova bättre. Inte vara så trött. Inte vara lika rädd. Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka. T är så entusiastisk så att jag blir lite motsträvig. Men något händer. Inga omvälvande saker. Små förändringar. Små. Och studier visar tydligen att det faktiskt fungerar.

I praktiken ser det ut ungefär så här ;Under en session på mellan 15-30 min sitter jag och tittar på något, t ex en liten fjäril eller ett norrsken. Mina hjärnvågor mäts. Jag styr, helt utan att veta det, vad som händer på skärmen framför mig. Jag kan inte med tankekraft påverka det. Hjärnan gör det alldeles själv. När hjärnan gör ”rätt” blir färgerna starkare och klarare, dimman försvinner, fjärilen lyfter. Känslan blir lättare. Då blir hjärnan lugn och glad. Förstår ni inte? Inte jag heller. Men man måste inte förstå allt.





För att stå ut i ett oförstående samhälle måste man ha en gnutta självdistans. För att liksom stå ut. Hur sjutton ska man kunna ta sig själv på allvar när få andra gör det? Jag har en tendens att gå till överdrift där kanske. Jag tillåter ibland andra ha lite för roligt på min bekostnad. På andras bekostnad. Jag menar, hur vanligt är det inte med skämt eller skoj om att ha olika delar. Att vara splittrad. För att inte tala om att höra röster.

Men i mitt tillåtande ligger också min rädsla. Rädslan för att tala om hur jag egentligen har det. Och skammen, den kletiga skammen. Berättar jag sanningen om nuet så finns ju också ett då som blir precis lika sant. 

Även om jag blivit modigare och slutat ljuga så ligger alltid tvekan i mina ord om mig själv, mina jag och mitt liv. Jag tar det varsamt. Skam. Men också någon slags konstig hänsyn. Jag har t ex i flera år sagt att jag är tillfälligt sjukskriven på grund av den berömda väggen. Eller möjligtvis för att jag varit lite deprimerad om någon undrat. Hänsyn?! Det hjälper ju faktiskt inte mig och inte någon annan heller. Och ensamheten blir inte mindre när man inte får duga eller kan hålla i längden, ens för sig själv. Därför bestämde jag mig för ett tag sedan att sluta med det.

Jag är jag. Jag är flera. Jag hör röster. Jag tappar bort tid och rum och gör saker jag inte vet. I mig finns olika delar med egna känsloregister. Allt är en enda röra och jag blir förvirrad ibland. För jag försöker hitta mig själv i allt detta. En identitet. Och det är inte så lätt när det inte finns något att hitta ”tillbaka” till. För jag fick aldrig en chans att utveckla ett endaste jag eller en tydlig identitet. Och för det tänker jag inte skämmas eller be om ursäkt.

Ja, även jag skrattar ibland åt det, åt mig och allt som händer. Jag skrattar ganska mycket åt mina röster för de finns de, inuti mig som har en riktigt bra humor. Och då skrattar jag. Jag får det. Du också – så länge du skrattar med mig.





Nu har jag koncentrerat mig en bra stund på eftermiddagen och är så trött. Men min vecka börjar ta slut och jag vill hinna med lite till.

Jag är tillsammans med min terapeut med i studie på ett universitet i USA. Studien skulle ta ett år. Eller 40 veckor. Jag kommer, om jag kan koncentrera mig riktigt bra de kommande veckorna bli klar innan det gått två år. Jag vill nämna den här för att visa att saker görs. Det står inte helt stilla. Det finns människor som kämpar för vår sak, för vår rätt att få bra hjälp. Och testar och nöter nya metoder med gamla.

Studien består av en, ska vi säga liten ”kurs i att klara av livet och vardagen” och är internetbaserad. Varje vecka får jag en video med lite prat, ca 10 min, av en dam som heter Dr. Bethany Brand. Hon är något slags superduperproffs på sådana som jag. Jag får svara på enkäter och självskattningsformulär varje gång och med jämna mellanrum är den ”stora enkätgången”. Den tar mig flera timmar. Och så får jag varje vecka en del med praktiska övningar och en del med skriftliga. Ska jag vara ärlig så fuskar jag en hel del. Särskilt när det kommer till de skriftliga övningarna. Det är svårt och mycket. Det är det där med att slutföra, att ta mig från en punkt till en annan, utföra saker i moment. Och hela jag kan inte engelska så bra. Och så har 40 veckor också tagit mig två år…

Syftet med studien är delvis att se hur denna internetbaserade ”kurs” kan fungera som ett komplement i terapi för personer med t ex DID, DDNOS, komplex PTSD osv.

Just nu när jag skriver detta känner jag mig ironisk. En del av mig gör det ibland – ironiserar över saker som jag egentligen tycker är viktigt och intressant. Saker som jag är glad över. Jag får posta så jag gör det nu.






Det är söndag kväll. Det är dags för mig att posta detta mitt sista inlägg i det här stafettkontot om dissociation. Det har blivit nästan 30 stycken under veckan.

Det har varit fint med alla som läst mina inlägg. Tack för det. Tack för era tankar, alla hjärtan och hejarop. Tack till er som läser under tystnad. Tack för att ni har lyssnat på mig, på Filosofen och andra aspekter av mig och min berättelse. Jag kommer inte att tystna. Jag fortsätter vara jag och finnas. Efter denna vecka tillsammans med er känns det ännu starkare och viktigare. Det har varit mycket inspirerande.

Jag vill rikta ett särskilt tack till Linnéa som med detta konto gör det möjligt för oss att ta del av och dela med oss av viktiga kunskaper, erfarenheter och information som våra existenser bär med sig. Tack!

Det känns lite vemodigt, men det ska bli spännande att följande här kontot i fortsättningen. Själv återgår jag till mitt vanliga konto på instagram. Välkommen till mig om du vill.

För sista gången här önskar jag er nu en god natt!

Allt fint! 
 

Inga kommentarer: