måndag 6 mars 2017

Dag 6 på stafettkontot om dissociation på Instagram

Detta inlägg innehåller de bilder med text som jag postade i stafettkontot om dissociation den 2/7 2016.





God morgon!

Även om det var morgon för länge sedan. Det regnar... Lite vardag igen.

I början på min vecka i detta stafett-konto om dissociation pratade jag om stirrandet. Mitt stirrande. Att jag måste samla ihop mig innan jag gör saker. Innan dagen börjar. Ibland flera gånger per dag.  Alla människor kan fastna med blicken, sitta och stirra och tänka på inget. Men till skillnad från en ”normalneurotisk” människa som kan bryta det när det behövs kan inte jag göra det. Människor som dissocierar har inget val. Det är då det blir ett kriterium, ett av symptomen i DID i mitt fall men även i andra dissociativa diagnoser.

Det är inget skönt stirrande. Att ligga länge i sängen för mig är ingen lyx. Det är inget val. Välmenande människor som inte vet bättre kan ibland säga ”Jaha, vad skönt!” när mitt svar på frågan vad jag gjort under dagen blir; ”Idag har jag inte gjort något alls, legat i sängen”

Nä det är inte skönt. Det är inte rogivande att fastna, att stelna. Och det är inte härligt eller särskilt roligt att bli sittande på en bänk ute i timmar och inte märka att det börjar regna. Eller att bli stående någonstans när det är för kallt mitt i vintern för att jag är ute på någon inre resa eller så rädd så att jag inte vet vart jag ska. Det är inte roligt att stå utanför en port jag bott i i åtta år och inte minnas portkoden, eller ens förstå vad jag gör där.





Jag har varit och handlat. Jag skulle behöva gå till en riktig affär, men idag är ingen dag jag klarar av människor i verkligheten särskilt bra. Jag har en mack nära som tur är så att jag får mjölk till kaffet åtminstone. I vanliga fall handlar jag med hjälp av min syster. Ibland förstår hon inte utan säger åt mig att ta en färdtjänst. Jo, visst kan jag det, men det hjälper mig inte att gå in i affären. 

Jag skäms lite över att jag har färdtjänst, men inte som i början. Försöker låta bli att känna skam för utan den kan jag ibland inte ta mig någonstans. Mest använder jag den till och från terapin eftersom jag fortfarande inte klarar av kommunala medel. Det är det där med att ta sig mellan punkter. Att fokusera och vara närvarande i etapper och kanske behöva ta nya beslut under tiden. Beslut är svårt. Ibland, dagar när jag känner mig stabil provar jag att åka tunnelbana, pendeltåg och buss. Och det är en härlig känsla att klara av. Och jag gör det oftare nu för tiden. Jag känner mig som en vanlig människa då. Åh, vad jag tycker om att känna mig vanlig.

Häromveckan hade jag en tid på sjukhuset en tidig morgon. Jag var fortfarande för stirrig för att ta mig iväg på egen hand. Men vädret var vackert och jag tänkte att det nog inte var så mycket folk i rörelse. Jag tog cykeln. Det slutade med att jag helt plötsligt låg på backen. Öm och sårig var jag och cykelkorgen är nu mer inte vad den en gång var. Jag hade i ganska hög fart kört rakt in i en lyckstolpe som inte ens var i vägen. Så kan det gå när det inte bara är cykeln som har växlar, när ögonen plötsligt inte ser och hjärnan befinner sig på annan plats.




Bilden är helt irrelevant...

Att skriva om allt får mig att tänka på så många saker. Blir glad, ledsen och arg. Och betänksam. Ska det verkligen få vara så här fel. Jag har länge funderat på att starta en ny blogg och börja skriva om allt igen. Jag bloggade mycket under tiden allt hände. Det händer fortfarande men nu vet jag och kan jag så mycket mer. Jag har så mycket jag vill säga. Så mycket jag vill framföra.



Vidare...
På den tiden jag ”hade Borderline” (2005) så fick jag gå i DBT.  Jättebra om jag "bara" haft självskadebeteende. Och om man hade förstått det som många fler nu påtalar – nämligen att Borderline, eller, emotionell instabil personlighetsstörning, ofta drabbar personer med svåra anknytningsskador och därmed ska behandlas som traumatiserade patienter. Likaså fick jag 2009, då när jag var väldigt dålig, gå i en mindfulness-grupp. Det slutade med att jag hamnade på avdelning. Man placerar inte djupt traumaskadade personer med svår dissociation i sådana behandlingar bara så där. Så gör man bara inte!
Jag inser att jag fått och får mer hjälp än många. Men det blir så fel. Jag önskar att det var rätt hjälp och till för alla som behöver.


När jag började vara på behandlingshemmet på deltid fick jag lov att tacka ja till boendestöd. Jag skämdes så över det. Tanken var att jag skulle bryta isoleringen när jag var hemma. Och jag skulle få hjälp med att öva på sådana där vanliga saker som att t ex handla. Åka pendeln. När jag träffade boendestödjarna, som jag var rädd för, blev jag den kompetenta och pratade bort min egen tid. Så dumt egentligen. Och aldrig fick de komma hem till mig. Det får nästan ingen. Och de kunde inte mycket om dissociation och DID, trots att jag också fick en boendestödjare knuten till landstinget som enligt läkaren kunde massor om trauma och just därför skulle jobba med mig.

Vad de kunde var DBT (Dialektisk beteendeterapi) som det fortfarande är någon slags mirakelmoln kring och tillämpas på allt. Så fort jag kunde sa jag upp den hjälpen. 





Jag tänker att det finns en hel del människor som inte förstår att de lider av olika grader av dissociation. Eller kanske vill erkänna det för sig själva. Just för att det är ett sådant stigma. För att vården gör det krångligt att förstå. Om de ens förstår.

Jag har under alla mina år som ”sjuk” ändå bibehållit något grundläggande i mig - engagemang. Ett äkta. Till viss del har jag kanske varit, på grund av min barndom – som ett sätt att överleva, en ”tvångsmässig vårdare”. Jag kan förstå att det varit så. Att jag, om jag inte är uppmärksam kan falla tillbaka i det i nya relationer, arbeten och projekt med människor.

Men det finns äkthet i det också. Som är jag. Mellan 2004 och 2012 drev jag med några andra ett forum på nätet för personer som är överlevare för sexuella övergrepp i barndomen. Nu arbetar jag ideellt och sitter i styrelsen sedan en tid tillbaka i en förening som i olika forum stöttar personer med psykisk ohälsa. Under alla dessa år har jag mött personer med dissociativ problematik. Men få av dem har själva vetat eller vet om det. Hur får man dem att förstå vad som händer? Vart möter man dem i samtal och berättelser om deras liv för att hjälpa på bästa sätt?

Jag har insett att jag själv är ett bra verktyg. Man lär sig väldigt mycket genom att vara sjuk länge och felbehandlad. Och rätt behandlad.  Man får plocka russinen ur kakan och spara i sin verktygslåda. Som en liten kista av tips och trix att ösa ur. Jag brukar tänka att; tänk om jag kunde hjälpa mig själv på samma sätt. Ge samma råd och visa den förståelsen gentemot mig själv som jag visar andra. Men det är väl rätt vanligt tänker jag, att det är så vi gör vi människor. Jag nämner inte i mitt arbete med andra att jag har DID. Och det ska jag inte. Men jag skulle heller aldrig säga till någon att ”Du har nog DID.” Varför? Jo, den där förbaskade monsterstämpeln. Fördomar om vår fruktansvärda ”galenskap”.

Söker man information om DID så kommer man ganska snart fram till att det är samma som förr hette MPD (multipel personlighetsstörning). Och då slår människor bakut. De har sett eller hört om för många Hollywoodfilmer. Ofta i genren skräck. Vi måste komma förbi det tänker jag.

För vi är inte galna. Vi är inga mördare. Vi är människor som bara vill få hjälp. Och må bra. Som vill bidra och vara delaktiga som dem vi är. Det är därför detta konto är viktigt. Våra berättelser är viktiga. Som en ljusväg till kännedom. Om dig. Om mig. Om alla.


Allt fint!

Inga kommentarer: