måndag 6 mars 2017

Dag 5 på stafettkontot om dissociation på instagram

Detta inlägg innehåller de bilder med text som jag postade i stafettkontot om dissociation den 1/7 2016.





God morgon!

Jag fortsätter om vården.

Efter flera år av i en rätt mörk tillvaro och bärandes på en enda känsla – skräck – lät psykiatrin mig vara till slut. Ja, inte helt men de slutade byta och experimentera med mediciner på mig stup i ett och inga nya diagnoser sattes. Jag gick i samtal 2 ggr/veckan och jag åt lite mediciner. Mest för deras skull kändes det som. Ibland fick jag åka in till vårdavdelning för några dagar när jag det blev för mörkt, för rörigt, för trasigt. Jag levde fortfarande mycket destruktivt på många sätt men hade också en fungerande sida. Jag började studera lite. Det gick hyfsat i en termin. Försökte mig på att jobba lite. Men det gick inte många dagar så var jag så utmattad så jag inte kunde stå upp, rösterna skrek och jag dissocierade.  Rasade samman. Så där höll jag på. Jag kunde en del om dissociation då, men det ”gällde ju inte mig”.

Ingen sa att det måste få ta tid. Ingen sa att det jag lider av måste få läka från grunden i en takt som gör att jag inte blir överväldigad och då skulle leda till en återtraumatisering. Ingen sa något om mitt tillstånd för inget visste vad det var.

Så 2008 någon gång fick jag en ny psykiatriker. Hen hade varit överläkare på kris- och traumacenter. När vi i slutet av 2008 hade träffats några gånger och jag försökt berätta och hen läst sig till hur mina dagar såg ut, hur jag skadade mig och min kropp svårt utan att veta om det, jag berättade om rösterna, hur jag isolerade mig nästan helt från människor, knappt kunde gå ut och låg som förlamad i sängen utan att vara med i dagar så sa hen en dag; ”Jag vet vad det är du gör”.

Vi började prata om traumatisering, om dissociation, om upprepande, om splittring. Vi pratade om mig. Jag minns att jag gick därifrån och grät. Lättad. Glädje eller sorg, eller både och - jag vet inte, men det var i alla fall inte bara skräck.


Det blev en vändpunkt och en dörr till en ny stig öppnades. En väg mot helande. En livstidvandring? Nu, trots att det gått 7-8 år kan jag ännu inte svara på det.





Efter det att jag träffade min nya läkare började min dåvarande samtalskontakt också förstå mig. Men det var för sent för oss. Det hade gått så långt. Jag levde i en parallell verklighet i traumatid. Jag blev allt mer destruktiv och försatte mig i mycket farliga och utsatta situationer. Stundtals fungerade jag. Men jag var ensam. Få, nästan inga vänner fanns kvar. Jag levde ensam sedan flera år. Min son bodde hos sin pappa. Mitt självförtroende var i botten efter alla hopplösa år. Jag hade kämpat men blev inte bättre, bara sämre. Läkare och vårdpersonal hade suckat så många suckar och skakat sina huvuden.

Ibland tog den starka ”jag-ska-minsann-visa-dem-delen” över, påbörjade projekt hit och dit. Det var allt eller inget och ”allt” fanns det mycket begränsat av. Jag kraschade varje gång. Det var en mycket förvirrad tid då jag sällan var Lotta. Andra var online. Jag visste inte vad eller vem ”jag” var.

Min läkare på psykiatrin försökte få in mig på ett HVB-hem specialiserade på traumaproblematik. Det blev nej. Då det höll på att gå riktigt illa lyckades hon få mig till en på traumaproblematik specialiserad psykoterapeut som jag började gå hos i början av 2010. Jag blev beviljad två år. I Nederländerna som är ett land i framkant då det gäller dissociationsproblematik är rekommendationen vid DID beviljad psykoterapi upp till 10 år. Hamnar man på ett kris- och traumacenter  i Sverige tror jag rekommendationen är 20 timmar. Och KBT. En fullkomligt livsfarlig rekommendation om ni frågar mig. KBT i all ära men som enda metod tillämpat på svårt traumatiserade personer gör det bara mer skada.

Hur som helst var jag så svårt sjuk 2010 att min nya psykoterapeut inte kunde arbeta fasspecifikt med mig eftersom jag föll utanför mitt ”Toleransfönster” varje gång. All tid gick åt att hålla mig levande och här och nu.


Ett år senare hamnade jag på läkaren och psykoterapeutens inrådan och påtryckningar ändå på tidigare nämnda HVB-hem. Kunniga på traumaproblematik och dissociation…nja, det vet jag inte. Men jag kom hemifrån en tid och kunde sakta men säker bryta mitt destruktiva beteende. Säkra mig. Jag var inskriven där i lite mer än 3 år. Men jag var inte där hela tiden eller på heltid hela tiden. Eftersom jag bar med mig en väldigt otrygg anknytning från barndomen som ingen någonsin försökt förstå eller hjälpa mig komma till rätta med, min splittring var svår och att jag inte litade på människor alls var jag ständigt rädd på behandlingshemmet och behövde komma hem och låsa in mig. Dissociera. Stänga ner. Under hela denna tid fick jag gå kvar hos min psykoterapeut en dubbeltimme i veckan. Det gör jag fortfarande. 



Nu har jag gått i terapi hos den psykoterapeut jag började träffa i början av 2010 i 6 år. Jag är tacksam för det. Hen är kunnig på området trauma och dissociation. Jag har två år kvar beviljat på mottagningen. Hen är en eldsjäl och har lärt mig mycket. Jag får tillgång till en massa forskning och kunskaper. Framförallt har jag lärt mig att människor inte skadar eller försvinner för att jag känner något, behöver hjälp, behöver någon. Jag har lärt mig att en människa som ger mig hjälp och snällhet inte vill ha något mer. Jag får ha min kropp i fred. I långsam takt har jag tillsammans med min terapeut (T) byggt om mitt anknytningssystem. Det är ett ständigt pågående arbete.

Ofta har jag varit otålig och vill gå för fort fram i terapin och då blir jag hejdad av T. De första åren tillsammans och alla de år jag hade innan vill T inte att jag ska uppleva igen. Ibland har jag lyckats manipulera mig till en mer djupgående terapisession men det straffar sig. Jag vet det nu. Jag måste tänka - ställ fler frågor, för jag vill berätta. Ställ dem varsamt och jag ska berätta i små doser. För jag måste parera kroppens motreaktioner. Kroppen är min. Den är också jag. Det vet jag nu.

Jag vågar titta inåt. Jag har tagit många små barn i handen, men inte alla. Rösterna är ständigt med mig, men jag har lärt mig att om jag lyssnar och går till mötes så lugnar det sig. Men jag är långt ifrån överens. Blir det för mycket diskussioner kan det hända att någon annan tar rodret. Det blir lite konstigt ibland. Häromsistens köpte jag en t-shirt med en tiger med solglasögon på från barnavdelningen. Först blir jag upprörd. Men vad gör det. Tålamod och överseende. Och kärlek. Till hela mig.


Så enkelt det låter. Det är inte enkelt, att vara med mig själv varje dag är kanske bland det svåraste och mest skrämmande jag någonsin gjort. Jag tänker på Stig Sjödins ord ” Det är genom att beskriva kärleken som vi gör rädslan maktlös” och påminner oss alla om det.






Det är dags för mig att tacka för idag. Jag märker att jag blivit trött av att berätta. Lite gammalt vemod kommer. Filosofen och jag funderar över gamla sorger och förluster. Och till skillnad från förr kan jag känna det.

Jag väntar ingen ikväll. Bara natten. Ge mig vänner, ge mig en familj och det liv jag önskade. Men orden flammar upp. Blir eld, blir aska



Ibland önskar jag nästan att jag var mer uppdelad igen. Men det är en tillfällig önskan. Gråta är rätt skönt. Och "så länge ögonen är fuktiga så växer själen" som Hildegaard von Bingen lär ha sagt

Sov så gott!  
Tack för att ni läser.
Allt fint! 

Inga kommentarer: