måndag 6 mars 2017

Dag 4 på stafettkontot om dissociation på Instagram

Detta inlägg innehåller de bilder med text som jag postade i stafettkontot om dissociation den 30/6 2016.








Idag är det torsdag. Redan. Jag förstår inte hur jag ska hinna täcka allt jag tänker på att jag vill beröra gällande dissociation innan min vecka här i kontot avslutas på söndag. Så kände jag inte när jag postade mitt första instagram-inlägg i om.dissociation i måndags. Men jag fortsätter. Tack alla ni som läser.

Jag tar vid där det slutade i går. Med
  Mammajaget. Jag glömde skriva att Filosofen (se tidigare inlägg) alltid funnits med. Jag tror det är därför vi är någorlunda jämngamla. I alla fall så var Mammajaget effektivt och högfungerande för det mesta. Men min son var inte spädbarn hela livet. Han växte, mognade och de olika separationsfaserna kom. Jag hanterade det väl, men ju mer självständig han blev desto mer behövde Mammajaget arbeta för hålla ihop livet.

Mina dagar fyllde jag med andra människor och deras liv. Allt för att slippa mitt eget. Jag arbetade, hade arbete med ansvar – för mycket ansvar. Jag engagerade mig i massor av föreningar – för många. Var politiskt aktiv - för aktiv. Jag startade projekt – för många och stora. Jag utbildade mig – för mycket. Att vara dissocierad fyller en funktion. Inte alltid (oftast inte) en bra, men ibland. Under flera år gjorde den mig fungerande – inte handikappad. Jag behövde fortfarande vara mamma. Om än förvirrad ibland, ständigt med för lite sömn, mardrömmar. Dissocierade och splittrade skräckfyllda nätter. Tid som försvann. Det pockade på från insidan. Jag blev tröttare och tröttare. Och framför allt blev jag allt mer rädd. För allt.


 De/det andra har varit instängda för länge. Det började göra ondare och ondare. Det gör ont att sitta i samma ställning i flera år. Klumpen växer och det känns som man spricker av allt som växer på insidan. Allt som smärtar och gör ont. Gårdagens spöken. Även deras små barn växer och blir stora. De växer ur sina för små klädnader. Det värker. De börjar skrika för högt till slut och det är då man sprängs från insidan. 30 år gammal började fasaden rasa samman. Ytterligare nåt år senare visste jag knappt vem jag var. Jag behövde vården. Då började en nytt kapitel. 







Vill bara kort påminna om det jag skrev i måndags - att jag inte, förutom med några undantag, kommer att tala teoretiskt med medicinska termer om dissociation. Det är ett medvetet val. Jag beskriver hur min DID visar sig genom att berätta mitt liv och min vardag. Men undrar ni något så fråga gärna i kommentarer. Eller besök om.dissociation-bloggen

Allt fint!






När jag började söka upp vården var det för fysiska symptom. Konstiga känslor i delar av kroppen. Minnet började svika, kroppen led ständigt av domningar, svår värk, synbortfall, ständig migrän och evig yrsel bland annat. Jag kunde sitta ner och ramla. Jag ramlade omkull utomhus. Jag klarade inte av ljus och såg inget i mörker. Jag var övertygad om att jag snart skulle dö. De undersökte mig på alla möjliga sätt. De tog mig på allvar och jag tror knappt att det finns någon del av mig som inte kollades. Men inget var fel. Förutom sedan tidigare konstaterad astma. Och migrän. Jag blev allt räddare också. Till slut vågade jag inte gå ut. Varje gång min son gick till skolan eller gick ut för att leka, vilket givetvis hände flera gånger om dagen var det ett svårt avsked för att det var på riktigt - i mig - vårt sista möte. Detta visade jag inte honom. På nätterna satt jag uppe. Jag vågade inte sova. Jag gick mellan min sambo, min hund och min son. Kollade att de andades. Att de levde. Däremellan satt jag i badrummet för där var jag minst rädd. Jag satt upprätt. Ibland på en hård stol för att inte somna. För mer än något annat skrämde mig mina mardrömmar och flashbacks som tog över allt mer. 

Och på samma sätt som mina olika sinnen försvann kunde de också bli hyperalerta. Kranens droppande kunde göra mig galen av rädsla, minsta lilla knäpp fick mig att studsa högt eller så började jag dissociera. På sätt och vis skönt, men också en förlust av kontroll för jag försvann helt. Jag började självskada igen. I smyg. Min ätstörning blev värre efter år av någorlunda mående. Det blev ett sätt för mig att vara i nuet. Jag insåg inte då att jag bjöd in mina delar att dela min arena. Att de snart skulle ta över. Att jag skulle uppleva mitt liv som det en gång var. Igen och igen. Och de inre rösterna från barn- och ungdomen kom tillbaka och ropade högre och högre. Efter det har det faktiskt aldrig blivit tyst.


Min familjs liv blev så begränsat så min sambo sa att ”det här går inte längre – du måste gå till läkaren och säga som det” Min sambo visste inget eller åtminstone mycket litet om min bakgrund eftersom jag fobisk skärmade mig från det som funnits då. Jag talade inte om det mer än som något i förbifarten. Jag var vid det här laget fobiskt rädd för mina tankar, för mina känslor, för människor, för allt…

Jag gick till läkaren på vårdcentralen. Då hade detta pågått och ökat under ungefär två år. Jag sa, lite skrattande att jag nog var lite knäpp. Jag trodde ju att det fanns ormar i soptunnor, att myrorna skulle äta upp mig, att flygplan skulle krascha rätt in i badrummet precis när jag tog ett bad, att min son skulle få en rymdsten i huvudet och att jag skulle gasas ihjäl i offentliga lokaler. Listan kunde göras lång. Hon lyssnade. När jag berättat klart frågade hon lugnt och stilla; ”Lotta, vad är du rädd för egentligen?”






Läkaren på Vc som ställde frågan; ”Lotta, vad är du rädd för egentligen?” undrade om jag ville träffa en kurator. Jag sa nej. Som sagt var jag fobiskt rädd för mitt inre. Nåväl, vid ett återbesök sa hon att jag nog led av en depression och utmattningssyndrom. Jag sa kanske att ”jag kanske har haft lite mycket en tid”. Fick sömntabletter som inte hjälpte. Symptomen förvärrades.

Min dåvarande sambo fick mig att söka igen. Läkaren sa att jag nog hade GAD (Generaliserat ångestsyndrom) Antidepressiva sattes in och jag gick med på att träffa en KBT-psykolog. Eller om hon var kurator. Hon var säkert jättebra - om det varit GAD jag hade. Medicinen hade kanske hjälpt, om det var deprimerad jag var. 10 ggr hos psykologen slutade med ett helt år. Jag kämpade med läxor och exponering och blev bara allt sämre. Jag vägrade prata om mitt förflutna. Jag ansåg fortfarande att det inte hade med saken att göra, men jag var väldigt förvirrad. Till slut kom det ändå, lite i taget.

De ville sjukskriva mig. Jag sa Nej. Inte stanna upp. Aldrig, trots att jag vid det här laget var riktigt dålig. Jag började splittras allt oftare och mer tydligt. Mer tid försvann. På nätterna var jag orolig och rädd. Jag kunde bära iväg på min sambo mitt i natten. Bokstavligt talat. För att skydda från ”dom”. Ja, jag gjorde en massa tok jag inte hade någon aning om. Jag levde i traumatid. Men det visste inte jag eller någon annan då.


Samtidigt arbetade jag på dagarna, studerade och satt med i fem styrelser. Till slut gick det inte. Jag vet inte om det gick från en dag till en annan. Minnen från den tiden är luddiga, men jag blev akut skickad till psykiatrin. Då hade jag inte sovit på evigheter, jag hade ett enormt röstpåslag som jag inte förstod och ville faktiskt bara dö. 

Allt kom ikapp. Mammajaget var borta. Jag visste inte längre vem jag var.  Jag famlade i panik men jag hade krympt och min kläder blev för stora och jag hittade inte hem. Inuti mig grät små barn, tjurade en tonåring, någon ville ha en fotboll, Filosofen räckte ut en hand och jag försökte utan framgång minnas min ålder. Bland alla dessa viljor fann jag ingen. Jag var ensam igen. Och invaderad. Bekantskapen med en okunnig psykiatri hade påbörjats. Den skulle pågå i många år.






Försöker sammanfatta några år i några meningar. Det är så mycket mer än detta. Så mycket hände. Många förluster. Få vinster. Idag kan jag ibland tänka att det fanns en mening. För allt det har varit vägen hit. Men det är svårt att se det så för det mesta. Det var en omväg. Hade kunskap funnit hade jag kanske fått rätt hjälp snabbare. Jag förlorade min familj, mina vänner och många förmågor.

Väl i psykiatrins vård följde långa perioder av inläggning. LPT. Bältesläggningar. Behandlingar och diagnoser byttes mot nya.  Mediciner som gjorde mig sämre och sämre med biverkningar som höll på att ta livet av mig. På riktigt. Det visade sig, som tur var att jag inte tål SSRI vilket jag sedan fått veta är vanligt för traumatiserade personer. Ingen förstod mig. Jag var ett mysterium.

Tiden 2005-2007 fick jag och togs ifrån bland annat följande diagnoser:
GAD
Borderline
Schizofreni
Psykos
OCD
Bipolär


Det var fler men jag minns inte allt. Jag fick tidigt en PTSD-diagnos. Alltid något. Den utvecklades sedan till en kronisk komplex PTSD. Och nya mediciner sattes in ideligen. Man kan inte säga annat än att de försökte. Jag fick tidigt en samtalskontakt på psykiatrin som var psykoanalytisk skolad. Jag pratade bort massor med år. Hon hummade och jag pratade. För jag kunde det då. Jag var så dissocierad att jag helt utan omsvep kunde berätta stora delar av min historia utan att känna en endaste känsla. Inte en endaste. Jag var ett huvud utan kropp. Och började jag känna blev jag vad de kallade psykotisk. Att jag skulle ha en psykos stämde inte för det har man inte bara några timmar åt gången. Eller en dag eller två. De hade de åtminstone förstått. In på avdelning, mer mediciner som skulle göra mig till en zombie, men som istället gjorde mig mer dissocierad, mer splittrad, orolig och jag kastades tillbaka i traumatid. 

Ingen förstod kopplingen. Ingen tänkte på eller vågade på allvar ställa den avgörande och kanske viktigaste frågan som bör ställas inom psykiatrin. Nämligen den som lyder; Vad har du varit med om?


Inga kommentarer: