måndag 6 mars 2017

Dag 3 i stafettkontot om dissociation på instagram

Detta inlägg innehåller de bilder med text som jag postade i stafettkontot om dissociation den 29/6 2016.








Jag vet att vården och bemötande inom psykiatrin är väldigt bristfällig för de flesta personer med dissociativ problematik. Jag har mött så väldigt många anställda inom psykiatrin men även inom andra delar av svensk sjukvård som inte ens kan uttala det. Dissociation. Än mindre har de vetat vad det är och vad det innebär. Men jag har haft tur också. Bland alla dessa människor har jag mött kunnig personal som fått avgörande betydelse för min läkning, min vård och mitt arbete och väg till en mer hel människa. Splittrad ja visst, men så mycket mer integrerad. Och framförallt har jag fått kunskaper som gett mig tålamod och  förståelse som i längden visat sig i större omtanke om mig själv och ett mindre destruktivt liv. Men vägen dit har varit lång och brokig.

Barn- och tonår.
 
Jag sätter en Triggervarning på nedanstående text.

Jag har sedan tonåren i perioder haft kontakt med socialtjänst, BUP (som på den tiden hette PBU), läkare osv. Från att jag var mycket liten, från 4 års ålder har jag haft fysiska problem som aldrig uppmärksammades som det borde. Underlivsbesvär, ständiga urinvägsinfektioner och problem med magen. Idag tänker jag att det är märkligt och väldigt sorgligt att inget gjordes. Min mor lyckades manövrera bort alla symptom och vidare utredningar.
 

När jag som tidig tonåring gjorde ett av mina självmordsförsök hamnade jag på barnpsykiatrin på Huddinge Sjukhus. Jag var förvirrad, väldigt liten och trasig både fysisk och psykiskt. Min mamma vägrade ha mig där och fick mig flyttad till en vanlig avdelning på några timmar efter att jag vaknat. Jag förvägrades samtal med psykologer från barnpsykiatriska avdelningen. Efter det följde ett (1!) besök på PBU, hela familjen, sedan behövde vi aldrig mer gå dit. Fasader, jag har nämnt dem innan. Jag vill inte prata om mina syskon här, men jag kan säga att vi var små proffs på fasader. Överlevare med trasiga själar. Redan då var jag expert att fly (se tidigare poster) ur min kropp, fly från smärta och sanning. Då var det en balansgång. Likväl som förmågan att dissociera, stänga ner och av mig själv räddade livet på mig när det behövdes så kunde det lika gärna ha blivit min död. Nu blev det inte så...










Jag kommer fortsätta skriva om vården. Jag vill att det ska sluta hoppfullt så jag kommer skriva mig fram till nu. Idag. Än vet jag inte hur det slutar eftersom mitt liv i läkning fortfarande pågår, men det slutar åtminstone betydligt lyckligare. Det går att få ett bra liv. Tvivlar du? Är det mörkt just nu - så tro inget annat än att det blir bättre. Jag vet. Jag har varit där. Och vänt tillbaka...
Men först - Mammajaget.

Det året jag fyllde 16 var jag inte välkommen hemma längre. Jag levde totalt avskild från min kropp och befann mig i farliga miljöer och i ett missbruk jag fått med mig hemifrån. På det viset blev de övergrepp jag varit med om upprepade. Några av er kanske känner igen att det på något omvänt vis blir en trygghet? Det enda jag kände till. Det enda jag kunde och dög till. Under denna tid hade jag ingen kontakt med psykiatrin eller vård av något slag. Ingen frågade efter mig. Jag upplevde inga känslor då. Det är de känslorna jag känner idag. Ibland. Som Hon.

Jag träffade en man. Han var snäll och omhändertagande. På ett sätt blev jag ännu mer vilsen i det. Men ändå mer trygg. Jag blev mamma, nyss fyllda 19. Utan den livsavgörande händelsen vet jag inte hur det hade gått. Jag klev in i det som jag kallar mitt Mammajag. Det påminde mycket om den roll jag hade till mina småsyskon. Och där fungerade jag relativ väl. Jag blev ensamstående när min son var 4 månader. Jag älskade att vara Mammajaget. Älskar. 




Det som fanns innan försvann i de andra delarna jag skapat sedan tidig ålder och de fick inte plats. Jag visste att det livet fanns, jag visste vad som hänt men på nåt vis var det inte mig det gällde. Jag vet att jag i flera år tänkte att ”tänk att allt det där hände och att det inte påverkar mig..” Det är sant, men inte helt. För det hände saker ibland då jag inte orkade hålla emot. Då jag blev liten och troligtvis inte förstod vad det där lilla barnet, min son gjorde i min värld. Det är en sorg att nu, när jag vet mer förstå att jag gett min son en otrygg anknytning. Samtidigt kan jag se den fina man han nu har blivit och tänka att jag klarade det. Inte helt utan hjälp förstås. Men jag klarade det. Han klarade det. Trots det som komma skulle.









Jag vill avsluta den här dagen med att säga tack till er som läser och ser. Det är fint att få finnas här.
Jag önskar er en lugn natt och att ni får sova.

Vi "ses" i morgon
Allt fint!



Inga kommentarer: