måndag 6 mars 2017

Dag 2 i stafettkontot om dissociation på Instagram

Detta inlägg innehåller de bilder med text som jag postade i stafettkontot om dissociation den 28/6 2016.





God morgon alla!

En ny dag har börjat. Jag har stirrat i några timmar. Jag måste göra det varje morgon innan jag startar dagen. Stirra. Sitta. Samla ihop. Ofta får jag göra det flera gånger om dagen. Jag fastnar på ställen. Men när jag har sovit och vaknar är jag som en blöt akvarellmålning. Skör. Jag flyter ut och har inga konturer. Ibland tar jag mig inte ur sängen på en lång stund. Jag vickar på mina tår, rör på mina fingrar, blinkar och rör mina ögon. Jag försöker förstå att katten på min mage är min, att bilden på tre vuxna människor som sitter på väggen bredvid sängen är mina syskon och de är utom fara. De har överlevt och jag behöver inte rädda dem. Inser jag det kan jag andas lugnare. Det är 2016 och jag är gott och väl vuxen. Jag tittar och tittar, talar med mig själv. Säger ”jag är trygg nu”. Jag tittar jag på mina händer och ser att de är gamla och får lite panik. Det är inte mina händer. Eller är det? Det tar en stund innan jag vågar möta min egen spegelbild. För den går aldrig ihop med upplevelsen.


I mig finns det en hon, flera. En han, eller två faktiskt. Jag ska berätta om Filosofen. Men inte nu. Jag är inte färdigstirrad. Inte helt ihopsamlad.  Just nu vill jag bara säga god morgon och att så här har jag det. Så här kan det också vara. 

Allt gott!






Jag fortsätter tala om splittring och om mitt stirrande. Jag kan stirra i evigheter. Ibland är det just det jag gör. Sitter och tittar på inget. Ibland pågår livet samtidigt på insidan, jag resonerar och diskuterar. Väger livet för och emot och plötsligt har det gått en bra stund, ibland timmar. Jag talar i stort sett alltid högt med mig själv.

Ibland händer det att jag tror mig sitta och stirra. Eller kanske sova eller vila en stund. I själva verket har någon annan tagit över och ställer till tillvaron. Men jag ska vara rättvis - ibland ställs varandet också till rätta. Förr kunde frånvaron av ett tydligt och vuxet Jag vara borta i flera dagar i sträck. Jag vaknade, trasig och trött. Utmattad och ledsen. Ofta på väg till eller redan på en psykiatrisk avdelning.
För i mitt liv finns en hon. Få känner henne. Några vet lite mer och mer än andra. Andra ingenting alls. De vet bara nu att hon finns. Okända gör ingen skillnad på henne och mig. Men det gör jag. Det skiljer minst en generation mellan våra upplevda verkligheter. Det finns fortfarande en hon och ett jag. Vi träffas ibland. Det som binder oss samman är vårt gemensamma förflutna. Vår förenade framtid finns ännu inte. Men ibland samexisterar vi. Är överens. För några år sedan var det som att mitt liv hyvlades liksom ost. Varannan bit hon, varannan bit jag. Men det är inte hon som vaknar om natten och vet att en ny dag snart kommer. En ny dag med tid för flykt och plats för sorgearbetet att åter börja. Hon, ja hon lever i det som var, om och om igen.







Vi tittar oss i samma spegel hon och jag. Vi blickar tillbaka och ser samma saker i backspegeln. Men det är nu det. Det har inte alltid varit så. Förut tittade jag och såg henne. Hon såg inget. Vi var åtskilda, aldrig tillsammans. Men jag inser nu att det bara skedde i en kropp, i min. Jag trodde att jag inte kunde dela på mig själv annat än i en mental  upplevelsevärld som bara är min. I poesi och fantasi har jag klyvt min egen verklighet i två delar. Det som var och det som aldrig får finnas. Nu vet jag att det är mer än så.

Hon vill ta all min tid ifrån mig. På nätterna går det hur lätt som helst, för jag sover och har tappat försvaren. På dagarna går det bättre för mig och det ogillar hon. Då harklar hon sig. Pratar i ett. Vrider och vänder på sig så att min hjärna nästan rinner ut ur mina öron. Hon vill att jag alltid ska ge henne uppmärksamhet. Att jag ska lyssna på henne. Det gör mig trött och jag går ut ibland, stirrar, för att sedan komma tillbaka lite senare i hopp om att hon lämnat min scen.


Och trots, och kanske tack vare hennes attityd, har jag lärt mig att tycka om henne. Och vilja henne väl. För det mesta.


Allt gott!





Filosofen
Jag skrev i morse att jag skulle berätta om Filosofen. Jag tänker att Filosofen är kanske den sista jag talar om så här ingående när det kommer till mina delar. Men han, ja, jag ser honom som en han, är en viktig del. Han liksom jag tycker om att fiska.





Filosofen. När jag blickar ut i tunnelbanans mörka tunnel ser jag honom genom mig själv. Han är ändå ganska vacker. Lite brunt knollrigt hår och skägg. Ibland vill jag röra vid honom.  Men det går inte. Trots intimitetens styrka skiljer ett tjockt pansarglas oss åt. Jag tänker att det är för att vi inte ska föröka oss. Att bli tre, kanske fyra och ännu fler. 

Men det sker ändå. Det tycker jag inte om. Ju mer jag blundar och förnekar desto idogare blir de fler. I mig och runt honom. Många av de andra har inget kön, inget förflutet. Inga känslor. De är tomma skal. Jag känner dem inte, men jag har existerat bredvid dem i nästan hela mitt liv. Så känns det. Jag försvinner i mängden. Därför vänder jag mig ofta enbart mot Filosofen. På varsin sida av glaset drar vi våra händer mot varandra på vår gemensamma vandring. Nära, men inte för nära. De andra irrar omkring i en förvirrad ickeexistens där på andra sidan glaset. De är oroliga, ledsna och arga. Men Filosofen klappar dem på huvudet och verkar inte besvärad över deras närvaro. Kanske vet de inte ens om att de finns - eller inte finns. En sorgsen men samtidigt lättad slutsats i mitt huvud. Det var en gång, så tog det slut Men varför blir min hud kall och knottrig när de vidrör Filosofens varma händer. Vad gör han egentligen? Finns han? Jag tittar igen, men han slocknar. Ett ansikte, sett genom ett fönster i tunnelbanan, är alltid som tunnast innan det brister.





Filosofen. Han är ung, men är också den enda del som har åldrats tillsammans med mig. Filosofen är mitt vemod, men också min kärlek och vishet till stor del. Vi är väldigt nära varandra i sätt att tänka och vara i världen. Vi samtalar mycket och är rätt skeptiska till omvärldens utveckling och människors jakt på lycka. Filosofen är inte alltid närvarande och då saknar jag vårt gemensamma funderande över tillvaron. Jag är ensam om att veta. Jag och Filosofen, med våra identiska födelsenummer och samma tankar, vet det som ingen vet; att snart exploderar allt och jorden kommer svämma över av tårar. Det finns ingen annan jag skulle krama som honom. Ingen. Bara Filosofen får en sådan kram. Får krama mig. Ingen ser det. Vill se. Att se någon omfamna sig själv är något alla ser men som ingen pratar om.


Han känner allt jag tänker. Varje mening kommer så nära så att den tänkta tanken blir hans. Ibland vet jag inte om det är Filosofen eller jag som går först. Vi växelexisterar men är ändå de bästa av vänner. Närmare än något annat. Ibland vänder jag mig om och betraktar luftens svacka där han nyss stått. Dropparna av ett leende hänger kvar i lufthavet tills vi förenas i sanningen. Nämligen den, att han, egentligen aldrig fanns där bakom. Allt i bakvattnet löses upp. Ingenting. Jag är ensam.






Tack för idag. Tack för era kommentarer och för att ni läser.
I morgon ska jag tala om vården vid DID utifrån mina erfarenheter. Jag ska försöka vara lite mer kortfattad då
Jag önskar en god natt
Allt fint!

Inga kommentarer: