måndag 6 mars 2017

Dag 1 i stafettkontot om dissociation på Instagram

Detta inlägg innehåller de bilder med text som jag postade i stafettkontot om dissociation den 27/6 2016.



"Jag vet så mycket men kan så lite, jag träffar så många men känner så få" 
(Lars Ek)





Då är det min tur att ha detta stafettkonto i en vecka. Innan jag börjar vill jag tacka er andra som haft kontot de två veckor som det varit i gång. Vilket mod och vilken inspiration ni bidrar med. Och tack Linnéa för möjligheten att ta del av andras och dela med mig av mitt liv här. 

Jag som skriver nu heter Lotta. Jag har bland annat DID (Dissociativ identitetstörning) Jag använder mitt riktiga namn. Det var ett tag sedan jag tog beslutet att inte skämmas eller gömma mig bakom alteregon, olika nick och olika jag. Med det sagt vill jag ändå säga att jag förstår att man vill göra det, att man behöver det. Och jag kommer inte berätta allt. Orsakerna till olika dissociativa symptom och diagnoser är ofta förknippade med en hel del skam. Likaså för mig. Men skammen är inte vår och jag hoppas att min berättelse, precis som alla andras som berättats och kommer att berättas i detta konto kommer hjälpa till att minska den skammen. Att göra oss mer synliga.

Jag vill ändå säga något till de familjemedlemmar eller vänner jag har som ev följer detta konto. Nu är det min tur. Är du inte beredd att ta del av hela mig ännu - låt bli att läsa den kommande veckan.

Återkommer strax med mina tankar om den kommande veckan. Det är lite rörigt och koncentrationskrävande att skriva i mobilen. Är osäker på radbrytningar och jag hoppas det inte blir för rörigt.

Men här är jag nu i alla fall. I gång. Med mig och allt det som är jag.

Tack för tiden, platsen och er uppmärksamhet.

Allt fint!






Då är jag igång. Det första inlägget var relativt enkelt att skiva, om än lite plottrigt att skriva i telefon. Jag kan börja med att berätta att jag totalt glömt bort att det var min vecka. Det tog en stund att ställa om och hitta någon slags plan – ett upplägg. Redan för flera veckor sedan bestämde jag att jag skulle börja skriva i god tid, hitta bra bilder och skapa struktur för mitt postande av inlägg här. En röd tråd. Det har inte gått bra. I ärlighetens namn har det inte gått alls. Så nu får vi ta ett inlägg i taget och se vad det blir. Jag har ingen plan.


Jag tänker att jag kommer skriva mycket om hur min vardag fungerar. Eller inte fungerar. Kanske låta bli de svåra orden och de medicinska och vetenskapliga begreppen och termer. Jag har en tendens att vilja kunna förklara lite för mycket. Men mycket finns att läsa på bloggen  http://om-dissociation.blogspot.se och jag hänvisar dit.

Här är jag, min vardag, och i tanke på början av detta inlägg så kan jag börja med att tala om det här med minnet. Jag har ett uselt minne. Och ett jättebra minne på en och samma gång. Jag kommer att behöva gå tillbaka och läsa för att veta vad jag började, vad just det här stycket handlar om. Jag kommer kanske upprepa mig under veckan. Men så får det vara. De saker jag minns är detaljer från mitt tidigare liv. Jag minns konstiga små detaljer och de dyker ofta upp som överraskningar. Inte alltid överraskningar av det goda slaget. När jag dissocierar kan jag knappt föra ett samtal. Jag kan höra mig själv tala, men har absolut ingen aning om varför jag säger det. Likaså med saker jag gör. Jag börjar och sedan är skälen borta och jag har ingen aning om varför jag håller på med just det jag gör. Detta pågår dagligen och det är förvirrande och gör mig väldigt trött. Det gör också att jag får väldigt lite gjort. Ibland för att jag tror att jag gjort något som jag i verkligheten inte alls gjort. Ibland för att jag fastnar på punkt A och det är stört omöjligt att ta mig till punkt B. Om detta ska jag skriva mer om. Men det får bli sedan. Det får vara nog av mig för nu.

Tack för att ni läser.




Nu finns det ju inga regler för hur få eller hur många inlägg man får göra på en dag , men tydligen har instagram en gräns för längden på texten så det blir ytterligare ett inlägg som en direkt följd på detta. Men jag har tänkt att det ska bli åtminstone ett till idag. För jag vill säga något mer om mitt icke fungerande minne, om dissociation och om splittring. Om splittring kommer jag att skriva mer om en annan dag, men det går inte att prata om mig själv utan att tala om det. Jag som skriver här, Lotta kommer vara den som skriver. De andra delarna och aspekter av mig som finns har inte ord eller teknisk kunskap. De flesta lever kvar i en annan tid och i en annan värld, i en annan verklighet. Jag eller möjligtvis någon annan del av mig kommer att tolka vad som kommer inifrån när det behövs. Troligtvis är det så att ni kanske inte märker skillnaden. Jag har blivit expert på fasader och dölja mina delar. Eller snarare, jag VAR expert på fasader. Tills min rustning blev för tung. Mitt livs hantverk föll från mina axlar. Det är länge sedan nu. Jag blev ingen och alla på en och samma gång. Livet blev det kaos det en gång var.

***

... Det finns luckor. Inte bara i fasaden. I tiden också. Jag gör saker, gjorde redan som mycket liten, som jag i efterhand förstår att jag inte gjort. Det blev värre med tiden. Tid försvann. Jag gör en massa saker, skapar liv och tid men när jag tittar upp är jag kvar på den där pinnstolen i köket som 4-åring, eller i mitt lånade rum på gården i Småland som 12-åring. Rummet med de blommiga tapeterna. Rummet utan sängar med bara madrasser på golvet. Och en spegel. Det är allt. Men fråga mig och jag minns varenda detalj och färgskiftning på väggarnas små blommor. Det är kanske i detaljerna jag döljer mitt dåliga minne.

Jag minns saker, inte utifrån tid, utan från var jag bodde. Jag flyttade väldigt mycket som barn. Och det är tur. För jag har längs vägen lärt mig att hänga upp mitt liv, vem jag var, hur gammal jag kanske var och vad hänt på de adresser jag memorerat. Det är med hjälp av gatunamn jag byggt upp historien om mig själv.

Jag har så länge jag kan minnas dissocierat. Jag var ett barn som tidigt tänkte de vuxnas tankar. Jag behövde lära mig det för att ligga steget före och kanske kanske ha en chans. Någon gång. Sällan hände det. Så jag lärde mig hur man gör hjärnan tom på precis allt. Jag lärde mig hur man hittade till skärgården, till havet, till mormor och hennes säng i hörnet där inget gör ont. Jag måste tro på att allt var bra, att jag var som andra. Att tro på att allt är som det skulle. Så min flykt och spretiga bokstäver på adresslappar blev till slut mitt liv.

Jag lärde mig att klivet mellan den onda verkligheten och fristad var osynlig. Jag gick över gränsen på nolltid. På andra sidan pågick allt. Det är därför jag fortfarande lever.


Inga kommentarer: