söndag 21 september 2014

Det svåra i att tycka om Birgitta Stenberg



Jag har sedan Birgitta Stenberg avled tänkt skriva något om det på min blogg eller i min egen privata dag- och tankebok men det har tagit emot. Anledningen till det är att jag inte vet hur jag ska kunna recensera hennes liv och verk på grund av mina egna dubbla känslor. 

Jag har inte läst speciellt mycket av henne. Tre böcker för att vara exakt. Någon gång kom hon in på bokhandeln, i vilken jag arbetade för många år sedan. Jag vet att jag blev blyg. Inte för att hon var Författaren Birgitta Stenberg. Jag mötte många författare då.  Nej, det var mer hennes person, hennes sätt att vara och den där blicken. Den blicken. Jag kan inte säga att den var läskig. Den var både skrämmande och behaglig. Hon var flirtig. På den tiden var jag nog av den uppfattningen att jag var den flirtige, jag var jägaren bland kvinnor. Men i möte med Birgitta Stenberg fann jag min överkvinna och jag visste inte hur jag skulle bete mig.

Nåväl, jag hade då läst två böcker av henne. Apelsinmannen och Spanska trappan. Kanske inte det allra bästa jag läst, men helt klart fascinerande böcker. Hon är uppskattad för att skildra människor i tiden och det kan hon. Främst människor som fallit utanför ramarna eller själva valt att kliva åt sidan från normer och accepterad gemenskap. Så som hon själv än gång gjorde. Hon var helt klart en överlevare i en värld som inte gjorde plats för sådana som hon.

Men så läste jag, flera år senare delar ur hennes bok  med erotiska noveller med samma namn. Som vanligt skriver hon frispråkigt om sex och relationer. Det som hon är så bra på Jag hajade till och fick faktiskt lov att sluta läsa för i mer än en berättelse beskrivs pedofila handlingar och en pedofils åtrå på ett sätt som inte känns okej. Enligt mig en romantiserad bild av övergrepp på barn. Och vips så försvann fascinationen för Birgitta Stenberg och för berättelserna.

Om jag minns rätt så var det till och med något om just detta på tv för tiden då boken gavs ut. 2008 var det kanske. Kan hända minns jag fel, men för min egen del splittrades bilden av den stora gay-ikonen och författaren Birgitta Stenberg. Efter det har jag inte tänkt på henne särskilt mycket. Inte förrän hon för en kort tid sedan gick bort. Och jag tänkte att jag ville skriva något, tycka något eller i varje fall uppmärksamma henne då hon nu inte finns med oss längre. Men det har varit svårt att hitta orden. Jag gör det inte heller nu. Dessa förvirrade rader om henne ingick från början i ett litet meddelande till en vän. Medan jag nu har skrivit det så bestämde jag mig att detta får bli mina efterord till mina möten med Birgitta Stenberg och hennes skrivna ord.


Jag såg dokumentären ”Alla vilda” om Birgitta Stenberg på SvT Play för några dagar sedan. Då blev det plötsligt lättare att tycka om henne igen. En särling som hon själv säger. Precis som jag. Jag förstår fortfarande inte och tycker inte om skildringarna i hennes bok Erotiska noveller. Men jag måste ge henne erkännande för att vara en kvinna som i en mycket patriarkal värld och tid vågade gå sina egna vägar. Att ställa sig bredvid för att betrakta och beskriva livet samtidigt som hon har försökt leva det på sina villkor. Fullt ut. Hela tiden. 

Frid! 

Se Alla vilda som finns tillgänglig i sju dagar till på SVT Play genom att klicka HÄR


Inga kommentarer: